Summer mind and Autumn thought

I morse tog vi varandra i handen och gick ut på lång morgonpromenad. Jag i helt nya träningskläder, då blir man peppad vare sig man vill eller inte! Ganska snart tänkte jag gå från promenader till att jogga intervaller till att bara jogga varvet runt. Det är mitt träningsmål för sommaren.

Under den här tiden på året har man så mycket gratis energi på grund av semester, sol, att naturen är grön och att allt allmänt vaknar upp! Staden vi bor i är helt full av blommor, människor som trängs på uteserveringar, människor som säljer färska frukter och bär i gatuhörnen och musiker som sitter mitt på gatan och spelar. Staden lever nu och om bara några månader kommer det gå ner sig rejält, hösten kommer. Människor vill hellre ligga hemma under en en filt och se på film hela kvällarna, semestern är över och för min del kommer det innebära kortare dagar med ljus men längre dagar på jobbet.(vi har nämligen sommartid på kontoret mellan maj-sep.) Hur som helst är alla trötta, den glada sommar livsluften har gått ur oss en aning, vi är trötta på kalla kaffedrinkar och att sitta och grilla tills solen går ner. Just nu känns det långt bort men egentligen är det ju inte så, hösten är snart här och vi borde verkligen passa på att njuta av sommaren ordentligt. 

Varje årstid har sin tjusig, det är en av de saker jag älskar med Sverige, men så mycket av den energi vi har på sommaren försvinner under den mörkare delen av året.

Hösten är och har alltid varit min favorit årstid. Jag har skrivit om det tidigare hur det är symbolen för något nytt och att man alltid har chans att göra en nystart i livet just då. För min del mycket mer än vad Nyår gör. I år kommer hösten innebära ett nytt projekt för mig. En stor sak som jag verkligen vill göra det bästa av. Det kräver att jag är så pigg det bara går, att jag har huvudet med mig så att säga. Så med det sagt tillbaka till träningen. Att röra på sig ger oanade mängder energi! Därför är det så otroligt viktigt för mig just nu att jag verkligen kommer igång med träningen. Jag skaffar mig träningskompis efter träningskompis just nu. Nu ska det bara gå vägen, så är det! Det är mycket jag vill lyckas med nu...

 

Min inre siffra

 
Vi har firat och gratulerat idag! En vän fyllde 25 och det bjöds på både god mat och förträfflig vaniljpanacotta till efterrätt! Tänk att tiden går så fort..
När jag var liten kändes minsann tiden oändlig, väntande man på att en vän skulle dyka upp kändes en timma som halva dagen, under sommarlovet hann man nästan längta tillbaka till skolbänken igen, tio veckor var ju ett helt liv! Jag har alltid setts som brådmogen.
Redan på dagis fick jag vara med på utflykter och teaterbesök som de barn som var tre - fyra år äldre än jag gick på, jag kunde nämligen sitta still och vara både lugn och glad i flera timmar. Under tonårstiden litade mina föräldrar verkligen på mig på grund av att jag tidigare visat mig både vara ansvarsfull och mogen. Jag märkte självklart tidigt att bra beteende ledde till att mina föräldrar litade på mig ännu mer och det i sin tur betalade av sig på nytt. Jag tyckte om att vara snälla och duktiga flickan. Jag hade ofta åtaganden i skolan utöver det vanliga skolarbetet och vid sjutton års ålder startade jag mitt första företag. Vid artonårs ålder mitt andra, ett UF-företag. Någon som vet vad hon vill tidigt sa man...
Jag har alltid kört den stilen och aldrig varit särskilt intresserad av varken krogen, nattklubbarna, lösa förbindelser och massa annat som "tydligen" ska höra ungdomslivet till. Jag kommer aldrig sluta förvånas över att det bara finns en mall för hur vi bör bete oss för att det ska passa vår ålder, vår siffra. Enligt mig är det nämligen inte mycket annat än siffror! Jag har sett 20:åringar som känner sig trötta på livet och lite avdankade. Jag har också mött 90:åriga kvinnor som visserligen klagar på att de går som en trött åttioåring efter en lång promenad men som fortfarande har gnistan i ögonen och som fortfarande planerar för sin framtid! Vad är ålder då?
 
Jag har under mitt tjugoåriga liv haft två ålderskriser. Den första när jag fyllde arton år. Jag blev helt förstörd! Ska jag bli vuxen nu? Antagligen såg jag sådan prestige i att dels ha lyckats med företagande innan vuxen ålder och dels hade jag i hela mitt liv blivit uppmärksammad för att jag varit förståndig och mogen före andra i min ålder. Jag ville vara den personen fortfarande. Vem var jag nu när det faktiskt inte var något speciellt med att jag var duktig och mogen? Jag var vuxen och förväntades inte göra något annat eller bete mig på något annat sätt för den delen heller!
Andra krisen kom när jag fyllde tjugo. Plötsligt var jag inte tonåring längre. Jag hade identifierat mig själv som den brådmogna tonåring jag var i sju års tid nu. Nu var jag inte henne längre. Hon fast vuxen och ingen särskild. På mitt förra jobb fanns en kvinna som sa att nitton var en känslig ålder. Jag tyckte om att hon sa det. Höll med henne, tyckte att det beskrev det så bra och enkelt. Jag är en känslig person. Kunde jag inte vara känslig nu längre? Var jag tvungen att vara samlad och mellanmjölk nu? Jag var inte sådan och är inte sådan nu heller. Fortfarande lika känslig. Upp som en sol och ner som en pannkaka, sen upp igen. Jag har aldrig haft långt emellan skratt och tårar. Jag har så mycket utanpå att det ändå inte går att dölja. Det är ingen idé. Fråga hur det är och om du menar det, ja då kommer jag berätta...

Njuter du av din vardag?

Vi njuter verkligen av semestern(som egentligen inte har börjat än eftersom det är söndag idag) Hur som helst gick vi upp tidigt, gick lång morgonpromenad hand i hand längs strömmen. Det var soligt och varm och så himla fint längs vattnet med alla parker och all grönska. Här kommer det inte inte bli några problem att känna motivation till att gå upp tidigt för promenader och jogg. Gott för träningsrutiner! Faktiskt himla bra att bo med någon som känner till staden så himla mycket bättre en jag. Han visar gröna parker, mysiga glasställen och var man kan sitta på höjden och se solen gå ner. 
Idag ska vi fortsätta i semesterandan med en liten shoppingrunda och fika på mitt favoritfik! 
 
Visst är det en härlig känsla att vakna upp varje morgonen och känna att dagen har oanade möjligheter, att det inte kan bli annat än roligt, bra och alldeles fantastiskt! Dock gnager det mig lite att jag inte känner så här lite oftare i vardagen också. Varför lägger man inte mer vikt vid att få vakna med ett leende på läpparna även under vardagen? Jag vill inte leva för helgerna och semstern och se veckorna dit som en kamp. Jag strävar efter att få studsa upp ur sängen en vanlig grå tisdag i november på samma sätt som under semestern och känna att idag kommer bli en bra dag! Jag vill lägga tid på att utbilda mig och få jobba med något jag verkligen brinner för. Något som gör mig lycklig och tillfreds.
Självklart kan inte alla dagar vara ultimata. Då skulle vi inte längre kunna skilja på lycka och vardag, vilket inte alls är eller ska vara samma sak, men jag skulle vilja att fler dagar fylldes med lycka över vad jag ägnar mitt arbetsliv åt. Det är trots allt en stor del av livet, om man nu bestämmer att det ska vara det så förstås..