Jag kan inte låta bli att jag längtar. Ja rent ut sagt längtar jag efter vardaglighet, tråkighet och fasta punkter. Jag vill ha en vardag som fungerar och som vi kan trivas i. En vardag med städdagar, tvättdagar, storkok och kyrksöndag. Lite rutin på tillvaron helt enkelt.  Enda sedan jag slutade gymnasiet för drygt ett år sedan har jag varken bott permanent på ett ställe, jobbat på ett och samma ställe och definitivt inte befunnit mig i ett och samma ställe i samma land! Det är jag helt klart tacksam för. Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv det här året.

Jag är glad att jag flugit runt lite. Både ute i världen och här hemma. Jag letade efter jobb som kunde lära och utmana mig, jag letade efter en plats att trivs och att bo på, jag letade efter äventyr och miljöbyte. Vilket jag fann i Paris på hösten, London på våren och i Sydafrika under vår försommar och deras vinter. Mitt sug efter att äventyra, resa och uppleva är defensivt inte över, men nu ska jag vara hemma en tid. Komma in i mitt nya jobb, landa lite i mig själv och fundera över vad jag vill med framtiden, både långsiktigt och kortsiktigt.

Att komma på vad man längtar efter i livet, var man passar in är svårt och tidskrävande. Man tvingas lugna ner sig, känna efter, vissa måste öppna upp locket på gamla historier och känslor och ta itu med dem innan de kan gå vidare. Jag är en av dem som har saker att ta itu med, det är vi nog alla mer eller mindre. Dock tror jag att vissa människor har lättare att gömma och glömma känslor för en längre tid. I stort sätt alla gör det för att man helt enkelt inte vill eller orkar tänka på det just då eller just nu. Man gömmer för att slippa ta tag i vad dessa händelser och känslor gör med en. Att bearbeta är tungt. Att bearbeta gammalt är ibland tyngre men vi inbillar oss att det ska gå lättare med tiden. Kanske är det ibland så? Jag tillhör inte dem som planerat att lägga locket på för alltid, jag orkade bara inte känna fullt ut när det hände. Den känslan finns kvar och jag har sparat den till nu…