Jag träffar massor av nya människor varje dag genom mitt jobb. Det är fart och fläkt näst intill hela tiden. Just precis därför är det så himla skönt att komma hem och bara ta det lugnt och pyssla för mig själv en stund på kvällen. Inga grav på massor som ska göras (nåja) och inte hela tiden nya ansikten att behöva vara hövlig och hjälpsam mot. Inte för att det är jobbigt i sig att vara trevlig och hjälpsam egentligen men det tar på krafterna att hela tiden vara i centrum av uppmärksamhet och att ständigt vara behövlig för någon annan.

Ikväll är Jeppe iväg på fotbollsträning så jag passar på att plocka lite i alla min stillhet här hemma. Jag har suttit en stund på vår soliga balkongen, tvättat en maskin tvätt och hängt två, diskat en maskin med gårdagens disk ( maskinen är jag förresten ) , pysslat om mina blommor och slutligen lagat ugnspannkaka.

Jag gillar fart och fläkt men det är skönt att jag kommit till ett stadier då jag inte känner att det behöver hända något precis hela tiden. Som liten var jag lugn som en filbunke men enda sedan tonåren har jag haft svårt för känslor så som ”att inget väntar mig” eller ”att ingenting roligt snart ska ske”. Idag är jag mycket bättre på att bara vara. Låta allt vara som det är och njuta mitt i vardagslunken. Det är en skön känsla. Ungefär som ruset av lite gammalt hederligt vardagsknarkande.