Vi var på utflykt i helgen, ett helt gäng med vänner. Åt glass, pratade och hade det oförskämt bra i solen! Vi visste att det i närheten av där vi befann oss skulle finnas en ”ödeby”. En by helt utan människor ,en by med igengrodda lekplatser och med tomma övergivna hus. Platsen var en förr en bruksort och människorna som bodde i byn jobbade på bruket. När bruket la ner var samtliga familjer tvungna att flytta iväg och söka nya jobb. Husen var omöjliga att sälja eftersom inget arbete längre fanns att tillgå på platsen. Byn blev öde.

 

 

 

Husen är gamla, fasaden spräcklig, planket knarrar och dörrhandtagen är bortslitna. Överallt i stentrapporna tränger starka blomrötter igenom. Ingen har varit vid dessa hus på länge, den syns.

 

Jag undra vilka som bodde här. Hur var dem? Blev frun i huset uppgiven och förfärad den dagen mannen kom hem och sa att fabriken skulle lägga ner. Undrade de både över nya jobb, mat på bordet och hur barnen skulle ta det? Det gjorde det säkert. Vilka föräldrar skulle inte gjort det...

 

Tänk så märkligt ändå. Att gå igenom en hel by och inte se eller höra ett enda barn som leker. Att gå igenom en hel by och bara höra vinden susande ljud runt gamla husknutar. Här, på den här platsen hörs inte längre några steg. 

Nästan lite kusligt. Inte långt här ifrån( bara några gator) ligger dock nya hus där folk bor och lever! Precis vid vattnet. Tittar jag till höger ser allt så härligt ut. Livfullt! Människor, barn som leker och parkerade bilar, en vanlig ort helt enkelt. Tittar jag till vänster ser jag ser jag inga människor, inga barn som leker och inga parkerade bilar, bara gator av prucken asfalt. Och tomma hus. Skal som vittnar om att liv en gång funnits i betydligt större utsträckning här än vad det gör nu. Hade jag inte sätt husen hade jag inte trott på det, för så tyst är det här.