Det kändes nästan lustigt att gå på bussen imorse och åka till jobbet. Vi har varit lediga så många dagar nu att jag liksom vant mig. Vant mig vid att antigen gå hemma och skrota eller att kunna lite hur som helst ge sig ut på dagsutflykt bara så där. Inga tider att passa, inga siffror att skriva och ingen kollektivtrafik. Dessutom har vartenda träd och buske börjat blomma nu efter dagar med både sol och regn vilket förstärker känslan av att jag inte varit på jobbet på evigheter. När jag gick hem från jobbet i onsdags förra veckan hade vartenda träd näst intill kala grenar. Jag trodde knappt det var sant när jag slog upp mina blå här om dagen och allt ute bara var -grönt. Konstigt men härligt förstås.

Vädret till ära har jag vårstädat lite här inne på bloggen. Hängt upp ett par vimplar i pastell modell enklare och målat bakgrunden i en isig blå färg, innan var den beige om ni kommer ihåg. Jag är inte hundra nöjd men jag lär mig med tiden och nöjer mig med det jag lyckats åstadkomma hittills. Det är något jag i övrigt behöver träna på faktiskt, - att nöja mig med det jag presterar, inte fortsätta pressa mig. Sätta gränser och bara vara nöjd med mig själv likosm. Nåja. Som om det inte räcker med att jag gått från ledigt till jobb igen har dessutom en elak förkylning börjat smyga sig på mig. Halsen gör ont och huvudvärken molar. Inte läge( fast det är det ju aldrig förstås ). Jag har en hel del jobb att göra och dessutom ska jag springa vårruset på måndag! Nu när jag kämpat och slitigt för att orka springa hela loppet vill jag inte bli sjuk. Det skulle( i ren bemärkelse) kännas som att snubbla på mål linjen.